Etusivu Påfågel

Påfågel

Pavo cristatus

Påfåglar har hållits som prydnadsfåglar i parker och trädgårdar under 4 000 år. Arten kommer ursprungligen från Indien, där den anses vara en helig fågel. Påfåglarna varnar sina artfränder med högljudda skrik om hotande faror, som tigrar eller leoparder.

Påfåglarna trivs i små flockar. På våren tar hanarna över reviret, som de försvarar mot konkurrenter genom att visa upp sina ståtliga stjärtfjädrar. Efter häckningstiden fäller hanarna sina stjärtfjädrar och lever fridsamt med varandra. Honan är mer oansenligt färgad än hanen.

Påfåglarna är släkt med hönor, fasaner, vaktlar och andra hönsfåglar. Påfåglarna trivs på marken, men sover på trädgrenar på nätterna.

Påfåglar har funnits mycket länge på Högholmen, sedan sekelskiftet 1900.

Bevarande

Det finns tre olika arter av påfåglar. Den indiska påfågeln, som ofta bara kallas påfågel, är den mest kända av påfåglarna. Den vanliga påfågeln går det bra för, men de två andra arterna är hotade.

Kongopåfågeln (Afropavo congensis) lever djupt inne i Kongos regnskogar och är den minst kända påfågelarten. Det är mycket vi ännu inte känner till om fågelns liv. Till utseendet påminner kongopåfågeln om en ung vanlig påfågel vars färger och stjärtsläp ännu inte utvecklats till sin fulla prakt. Arten har drag av både påfåglar och pärlhönor. Kongopåfågeln har blivit sällsyntare eftersom dess livsmiljö förstörs på grund av kalhyggen, gruvdrift och jordbruk. Man försöker skydda arten med hjälp av skyddsområden och lokala skydds- och forskningsprojekt samt uppfödning i inhägnader.

Den gröna påfågeln (Pavo muticus) är en östlig och större kusin till den vanliga påfågeln. Hanens stjärtsläp är ännu längre än hos den vanliga påfågeln – med släpet medräknat kan fågeln vara tre meter lång! Den gröna påfågeln var tidigare vitt utbredd i sydöstra Asien, men utbredningsområdet är nu mindre och splittrat. Det största hotet är förstöringen av livsmiljön. Jakt för fjädrarnas och köttets skull har också bidragit till att stammen minskat kraftigt. Den naturliga stammen hotas också av korsandet av gröna påfåglar med vanliga påfåglar som hålls som husdjur. Man försöker skydda arten med hjälp av skyddsområden, begränsning av jakt och handel, uppfödning i inhägnader och återinföring i naturen samt miljöfostran.

Utrotningshot